Stöd musikerna

Hörde ni vårt radioprogram i lördags? Där spelade bandet Raoky som vi har haft nöjet att höra flera gånger live här på Madagaskar. Nu ska de ge ut en platta, och vill hemskt gärna turnera också, något som är otänkbart med den typen av ekonomiskt stöd som kulturen har här. Killarna får i bästa fall 20 000–30 000 ariary för en spelning, motsvarande 70–90 kr ungefär. Det räcker inte långt i Europa.

Men om du vill kan du stödja dem? Här: www.igg.me/at/raoky

Tipsa gärna andra musikälskare också!

Och missade du vårt program kan du höra det här: Stadens musik, P2

Ännu en cyklon

Ett flertal människor har omkommit i det oväder som i helgen drog in över de sydvästra delarna av landet. Hela städer stod under vatten, barn har drunknat, tusentals människor har blivit av med sina hem, och ännu har inga nyheter nått oss från de avlägsna städerna, som Morombe, där vi var helt nyligen på en jobbresa (se nedan). Petras kollegor där går inte att nå per telefon, och hennes kollegor i Tulear ligger hemma sjuka efter att ha jobbat i leran och räddat människor i flera dagar. Och vi klagade över att det regnade och blåste när vi var där.

http://www.midi-madagasikara.mg/societe/cyclone-haruna-4-villages-tulear-noyes-sous-l-eau

Glädjen att resa

Vi åkte nyligen på jobbresa till Morombe som ligger på västkusten. Först fick vi flyga till en stad som heter Tulear, söder om Morombe. Där väntade en jeep, en stor fyrhjulsdriven sak, som efter en övernattning skulle ta oss de 30 milen till vår slutdestination.

Vi startade fyra på morgonen från Tulear och körde ut på vägen som gick till Morombe. Väg och väg, pist heter det faktiskt på franska, skulle vilja kalla det puckelpist rentav.  

I bästa fall är "vägen" någorlunda jämn sand, men oftast är det hålor, kullar och meterhöga ojämnheter. Och när det regnat blir det som på bilden ovan, och nej vi kör inte i en flod, det är vägen! Därför tar det ca tolv timmar att köra 30 mil. Och har man inte en rejäl fyrhjulsdriven (eller oxkärra) kan man lika gärna stanna hemma.

Väl där, drabbades vi av storm o regn och fick sitta med fötterna i vatten vid middagsbordet och plumsade i lera till jobbet (en radiostation som Petras organisation samarbetar med). Sista, notera, sista dagen blev det sol och vi åkte längs en hisnande vacker kust tillbaka till Tulear. Bilresan enkel väg – 10 timmar …
Och till råga på allt åkte vi på en jordbävning sista natten, bara 5,3 på skalan, och 35 kilometer från oss men tillräckligt för att det skulle gunga till några sekunder. Mysigt med resor.

För oss är det bara obekvämt och jobbigt, men för landets befolkning är det betydligt allvarligare, vissa områden blir helt isolerade under regnperioden, ingen kommer dit och ingen kommer därifrån. 

otack är världens lön

När vi var på en kortsemester till Andasibe, några timmars resa österut från Antananarivo, och satt på kvällen i restaurangen på hotellet, fick jag syn på en sån här tjusig skalbagge på marken. Den hade hamnat på rygg och sprattlade frenetiskt och verkningslöst med benen i luften.

Snäll som jag är satte jag fingret strax ovanför insekten, så den skulle kunna få tag och vända sig på rätt köl. Tag fick den, ett hårt grepp med alla sex benen, varpå den bet mig rejält i fingret. Förvånad ryckte jag till, men den höll sig fast, jag fick skaka handen ordentligt för att den skulle tappa greppet, och då for den i väg en bit bort. Två små bloddroppar på fingertoppen visade hur den hade "tackat för hjälpen". Hoppas den landade på rygg igen. 

Micke

Återvinning

Här är det inte mycket som slängs, i princip allting återvinns. Plastflaskor sköljs och används på nytt till såväl drycker som bensin, kartonger rullas ihop till en hård rulle och blir en pall, wellpapp används som bränsle, plastpåsar och plastfolie samlas ihop till en boll och med snöre runt blir det en fotboll för kidsen i kvarteret.  

Den här hatten fick jag av en kille som håller till på gatan och som man väl får kalla diversearbetare. Han tvättar bilar, lastar av mjöl- o risleveranser till marknadsstånden, bär säckar och assisterar vid parkering. Hatten är tillverkad av gamla kassettband.

Micke

Vilda lemurer

Lemurerna mår bäst i det vilda på Madagaskar. Där har vi beundrat dem många gånger på håll, sedan vi kom hit. Vissa av dem klarar inte av fångenskap, den stora Indri Indri till exempel, det går inte ens i stora skogsområden, är det inte deras naturliga habitat, slutar de helt enkelt äta.

Men i takt med att skogarna krymper, minskar deras antal. En del av dem räddas och placeras i skyddade områden, alltid omgivna av vatten eftersom lemurerna är måttligt förtjusta i att bli blöta. En sådan ö kallas just lemurön och ligger i naturområdet Andasibe ett par timmar från östkusten. Fördelen för oss med de här parkerna är att man kan komma lemurerna riktigt nära. Nyfikna, nästan orädda och otroligt söta och roliga. För att inte tala om närgångna. De flesta lemurerna här får faktiskt ungar, och de i sin tur placeras vid fyra, fem års ålder ut i nästa typ av park, lite mer "vild". Nästa generation igen placeras sedan ut i det vilda. Så det finns hopp.

Julsemester i Diego

Vi trodde att geckoödlor åt insekter, inte slickade i sig honung från fingrarna, men vi hade uppenbarligen fel. Detta utspelade sig nästan varje frukost på vårt hotell. Hur sött som helst!