Gubben frost

Vi frostade av frysen häromdagen. Det blev till en alldeles lagom vinter!

God jul!

Hopp om val

Trängseln blir stor när pengar är inblandade. Här som där. Det väldigt länge eftertraktade kontraktet om finansiellt stöd till landets val 2013 mellan Madagaskar och de stora bidragsgivarna, EU, UNDP, Norge och Schweiz har nu undertecknats, och jag var där. Det var landets alla diplomater, halva journalistkåren och hela biståndsvärlden också. Det blev tal och snittar och jag skymtade förbi i TV på kvällen.

Sedan kuppen 2009 har landets utveckling i bästa fall stått stilla, men i de flesta fall gått utför. Det finansiella stödet innebär en tro på att det faktiskt kommer att bli fria demokratiska val här i maj nästa år, och därmed att landet kanske kan börja jobba framåt istället för bakåt. Och förstås att alla utländska investerare som vill handla med Madagaskars rikedomar, samt biståndsorganisationer som vill starta projekt och ambassader som vill öppna igen, kanske kan göra det. Vi får se.

FNs samordnare i samtalet om stödet Fatma Samoura, sa efteråt att tre år och 7 månader av kris räcker.

http://www.youtube.com/watch?v=BlhjhH11z6s&feature=plcp

Boskapstjuvar

De malagassiska buffeltjuvarna, Dahalo, börjar få världsrykte. En tradition som från början handlade om att bli en riktig man, och som gick ut på att sno en ko från grannen, har förvandlats till en maffialiknande storindustri med mycket olycka och död som följd. Främst är det södern som drabbas men nyligen fick en by nära Belo sur Tsiribihina på västkusten stora rubriker, nationellt och internationellt.

Polisen slog till mot boskapstjuvar och över 100 dog. Förklaringen till det stora antalet döda är att många tjuvligor misstänks vara lierade med polisen och olika myndighetspersoner. Därför vill vare sig polis eller myndighet att brotten ska leda till rättegång.

Den malagassiska boskapen zebu är dyrgripar, ger hög avkastning av väldigt fint kött och pengarna som går att tjäna lockar en allt fattigare befolkning. Resultaten är ännu osäkrare livsvillkor för befolkningen på den svårtillgängliga landsbygden, som beväpnar sig och bildar medborgargarden eftersom de inte kan vända sig till polisen. Vi bodde en natt i Belo sur Tsiribihina, på väg till tsingyn (se förra blogginlägget).
Läs mer här
eller här

Tsingyn – otroligt landskap

För någon månad sen var vi i ett område som kallas tsingyn, ett bergslandskap med kalkstensformationer som är helt absurda! Enligt guiden var rundvandringen som tog ungefär 4-5 timmar "en tur i parken", men det var en strapatsrik klättring, och rentav smärtsam om man har dåligt knä eller rygg, när man stiger uppför halvmeterhöga avsatser och trappsteg.

Och det är inget för höjdrädda, det var långt ner till botten under hängbron! (vi är inte helt överens om höjden, Petra säger 40–50 m, jag säger 15–20). 

Men det var en upplevelse, vi såg en del fantastiska djur o växter, förutom det magiskt vackra stenlandskapet.

Se reportage i National Geographic (har några år på nacken men läs- och sevärt), klicka även på länkarna till höger om reportaget, bilder och om hur tsingyn skapades. Länk

D´Gary

Idag passar vi bara på att tipsa om lite bra malagassisk musik! De är verkligen genuint musikintresserade här och vart man än går hör man människor som spelar eller sjunger, traditionellt och modernt, eller bådadera. Vi har varit på några konserter, fast inte så många som vi skulle vilja. Men vi kan som sagt rekommendera den här killen, D´Gary. Sök på Spotify eller Youtube. Här är en länk 

http://www.youtube.com/watch?v=zRo4ZxPpOVg

Livet på landet

 För ett tag sen fick jag följa med en vän och hans familj över en långhelg till deras hus på landet, Ambohibary heter byn, och ligger en bit utanför Antsirabe.

Det var en upplevelse att bo i en liten malagassisk by. Standarden var ungefär som vårt hus i Grekland innan renoveringen (!), enkelt på gränsen till primitivt, utedass á la hål i golvet, och en kran med kallt vatten för hela huset, det är tre familjer som delar på den. Duschen var ett litet träskjul, med trägolv och en platt sten som man stod på, och så tog man med sig en hink med varmvatten in och skopade över sig (eller kallt för de hurtfriska, fast jag tillhör inte den kategorin!). Funkade alldeles utmärkt!

Och underbart trevliga människor, som visade mig runt i byn, vi gick på marknaden och besökte gårdar runtomkring, jag fick se ett Madagaskar som inte många utlänningar får se. Vi åt gott, drack och umgicks, och kommunicerade på en blandning av knagglig engelska, franska och en gnutta malagassiska.

Maten var enkel men god som sagt, ris och gryta på kött, eller kyckling. Och små, hårt friterade fiskar som inte var så dumma, de var så knapriga att man inte kände benen, vilket var tacksamt, att få munnen full av små fiskben är inte min grej. 

Och en kväll åt vi en av gårdens kycklingar som dottern i familjen tog av daga, och tillredde. Den var utmärkt, färskare än så blir det inte. 

Micke

Osäkert jobb

Det är på många håll i världen inte särskilt säkert att jobba som journalist. Och här fick nyligen två av landets mest kända oppositionella journalister ta sin tillflykt till Sydafrikanska ambassaden.

Läs mer här

Det är olyckligt av flera skäl, dels skärper det i onödan en konflikt mellan landets statligt styrda media och de som står i opposition, dels tar det fokus från det faktum att ingen av dem kan räknas som opartiska eller trovärdiga i traditionell bemärkelse. De initiativ mot friare media som tas i landet stöter på mer motstånd, vare sig de finns inom eller utanför den direkta makten.

Hemma igen!

Vi har varit på semesterresa, två stycken faktiskt. Först en lång resa till södern med vänner från Sverige. När de for hem kom en ny kompis, samma dag, och resan gick västerut. Det kommer fler berättelser om resor genom safirlandskap, öken, klippor och korallrev. Men under tiden, den här bergmassan kallas Tsingy, helt osannolika kalkstensformationer på västkusten. Knappt nåbar, både vad gäller "vägen" dit – bilar utan fyrhjulsdrift göre sig icke besvär – och klättringen till toppen, men väl värt det när man väl kom upp. Tror vi, pust!

Lemurer

Om man bor på Madagskar måste man få träffa lemurer ibland. Det gjorde jag igår, med vänner på besök. Vi har sett en hel del lemurer sedan vi kom hit, från stora indris till pyttesmå muslemurer, ändå får man aldrig nog. De är söta, vackra, sjunger otroligt häftigt (en del). Men sorgligt nog är flertalet arter utrotningshotade.
Läs mer här
Det är inte klokt. Men i ett land där fattigdomen växer katastrofalt är inte hänsyn tilll djur och natur prioriterat. Så har det väl alltid varit, i alla nationer. Här är skogsskövlingen förstås en stor orsak, en stor del på grund av internationella intressen, men en annan är att man jagar lemurerna för att äta. Vi har varit i skogar där det bara finns ett fåtal familjer av vissa arter kvar. Man ser dem där, högt i träden och blir tjock i halsen när man tänker att om några år, kanske de inte finns kvar. Låt oss hoppas att det inte blir så.
Micke

Oroligt

Skottlossning på flygplatsen Ivato igår. Det låter ju allvarligt, och det var det också eftersom alla internationella och inhemska flyg fick stoppas. På ett av dom satt våra kompisar som fick nöja sig med Mauritius det första dygnet. Vi tror inte det var så farligt. Skälet till skottlossningen var en fraktion av före detta militärer som inte är nöjda med den nuvarande övergångsregeringen. Madagaskar väntar ju otåligt på sitt första demokratiska val efter kuppen 2009. Nu ser det ändå ut som att den unga presidenten och kuppmakaren ska träffa den före detta presidenten, som levt i exil i Sydafrika sedan dess, för att diskutera ett fredligt val 2013. Ser ut som …
http://news.yahoo.com/madagascar-rivals-meet-next-week-154000003.html

Zlatan

Igår kväll satt vi på vårt stammishak med ett gäng fransmän och såg på TV-nyheterna att Paris Saint-Germains köpt Zlatan. De blev väldigt glada. Fransmännen alltså ...

Att lära ut är också att lära

Denna vecka har mina kollegor hand om vår journalistutbildning! Sedan i maj har vi haft kurser för journalister från våra radiopartners runt om i landet, totalt ska runt 60 radiojournalister utbildas. Journalisterna i Madagaskar åtnjuter dessvärre ingen större respekt och vårt mål är att ändra på det, inte minst för att ge människor en möjlighet att göra kvalificerade egna val.

Min arbetsgivare, Search For Common Ground, (sfcg.org) tillämpar en metodik som går ut på; fördjupad kunskap i orsakerna till konflikt; hur man undviker att delta i ryktesspridning; etik; och att inte omedvetet eller medvetet bidra till eskalering av konflikter. Kurserna har varit otroligt populära och lyckade, och inte minst roliga. Ett mål har varit att mina malagassiska kollegor ska sköta kurserna själva, och nu är vi där! Ska luta mig tillbaka denna vecka och lyssna, kommer garanterat lära mig något nytt!

Petra

Svårt med priserna

Vissa saker är så billiga här att det är lätt att bli lurad, utan att ens inse det.
Den lokala valutan är Ariary, som ersatte den malagassiska francen, men i de flesta butiker och på marknaden räknar man fortfarande med och ger priser i den gamla valutan. (Den gamla valutan står faktiskt finstilt på vissa av sedlarna.) Förutom att det är lite krångel att räkna ut vad det egentligen kostar, så eftersom mycket är så extremt billigt, händer det att man inte inser att de menar franc istället för ar, och glatt sträcker fram fem gånger mer pengar än det kostar. De flesta är ärliga och säger till, men en del luras medvetet och somliga tar såklart chansen när tillfället dyker upp. En gång när jag skulle köpa verktyg, tror det var en kniv, så fick jag veta att den kostade 5 000, vilket är ca 15 kr, men priset var alltså i franc, så den kostade 1 000 ar, det vill säga 3 kr!

Micke

Petra fryser

Det är kallt här. Ja svårt att tro, men på den här sidan ekvatorn har vi nu vinter. Det innebär runt 6–7 grader på nätterna här uppe på höglandet. Vinden på dagen är kall och jag har vantar på mig när jag kör moppe till jobbet.
Vid kusterna är det dock varmt och skönt. Förra helgen var vi på västkusten vid en stad som heter Morondava. Där gassade solen och man fick hålla sig i skuggan på dagarna. På morgonen kunde man se kvinnorna gå ner på stranden för att hämta fisk från fiskarnas kanoter.

Första intrycket

Det var så grönt. När planet gick in för landning såg vi bara gröna berg, gröna dalar och vackra gröna fält. Och så den blå indiska oceanen utanför. På vägen från flygplatsen in till Tana var det mer färgrikt: jord- och sandfärger, hus och kläder i rött, gult, brunt, orange, terrracotta och vinrött. Men också gråa ruckel och skjul, byggda med vad man får tag på, gamla brädor, rostiga plåtar som hålls plats av bildäck och stenar, de tydliga tecknen på att vi är i ett fattigt land.

Nu har vi bott här i tre månader och ser landets stora fattigdom varje dag, runt omkring oss här i Antananarivo. Det är inte så mycket grönt, istället brunt, och grått. Bullrigt, stökigt och massor av bilar och avgaser. Men på marknaden lyser alla färger i försäljarnas parasoller och i ståndens utbud av grönsaker, kläder och allsköns prylar. Och ser man ut över staden på kvällen glittrar den vackert av alla ljus och en varmt röd nedgående sol.

Och så kontrasten. Som i alla fattiga länder är skillnaden stor mellan de som har och de som inte har. Det känns igen från tiden i Kambodja. Strax utanför staden ligger stora vräkiga villor, människor kör enorma stadsjeepar (eller rättare sagt, deras chaufförer kör) och det är full kommers på varuhusen. Det är rätt stötande och vi vänjer oss aldrig. 

Men människorna vi möter här är otroligt vänliga och hjälpsamma, och ett leende möts oftast av ett annat. Det är mycket som ska ordnas när man flyttar till ett land, uppehållstillstånd, försäkringar, leta lägenhet och skaffa bankkonton, allt har vi fått hjälp med av snälla människor. Flera av dem är nu våra vänner.

Vi bor mitt i stan. I ett stort vackert gammalt hus där vi rår om de två översta våningarna. Hyresvärden bor på första. Vackra trägolv, balkong och fina gamla möbler. Vi är priviligierade och älskar vår bostad.

Man behöver ha vakt här, vilket vi har, eller rättare sagt hyresvärden. Vi har köpt en moppe som Petra kör till jobbet på. Micke jobbar med våra företags verksamhet hem mot Sverige, men har också fått en del lokala uppdrag och får sköta mycket av det praktiska, eftersom Petra jobbar alla vardagar, ovant för en gammal frilansare.

Det var extra mycket i början eftersom det ska fixas med lönekonton, försäkringar, men också köpas lakan och potatisskalare och allt annat man oooomöjligen kan leva utan, typ färsk vanilj och vackra korgar i flera färger …

I dagarna avslutade Petra sin andra utbildning för journalister från hela landet, men har också hunnit med att dra igång ett team på fem personer som tillsammans med henne ska utveckla nya radioproduktioner som ska sändas i sex av landets 22 regioner.

Vardagen har infunnit sig men trots att tempot är högt är det ju så fantastiskt att varje dag ses hemma och ha kvällen fri, nåja oftast.  En lyx vi inte upplevt på år och dar. Då blir det promenader på marknaden, besök på restauranger eller film i soffan hemma. Så ofta vi kan försöker vi resa utanför Antananarivo, ut till det gröna och vackra Madagaskar. Där har vi träffat på lemurer (fantastiskt häftigt!!) och fått se kameleonter (lika häftigt det!). Vi ska berätta mer om det längre fram.

Bakom denna vackra tillvaro lurar ju dock hela tiden den politiska oron som kan utvecklas precis hur som helst. Den ekonomiska krisen är djup och förvärras dagligen. Landet sätter sitt hopp till fria val, sannolikt nästa år, men det är bara första steget på väg mot en demokratisk utveckling, som lär ligga många år fram i tiden. Det är ofta strejker och demonstrationer, och ibland är staden inte säker att vistas i. För någon. Från landsbygden kommer rapporter om undernäring och fördjupad fattigdom. 

Tillvaron är för många outhärdlig och de många stormarna och skyfallen förbättrar ju inte precis deras liv. 

Så vi är tacksamma över vårt välordnade liv utan hunger och oro. Varje dag.