Det var så grönt. När planet gick in för landning såg vi bara gröna berg, gröna dalar och vackra gröna fält. Och så den blå indiska oceanen utanför. På vägen från flygplatsen in till Tana var det mer färgrikt: jord- och sandfärger, hus och kläder i rött, gult, brunt, orange, terrracotta och vinrött. Men också gråa ruckel och skjul, byggda med vad man får tag på, gamla brädor, rostiga plåtar som hålls plats av bildäck och stenar, de tydliga tecknen på att vi är i ett fattigt land.
Nu har vi bott här i tre månader och ser landets stora fattigdom varje dag, runt omkring oss här i Antananarivo. Det är inte så mycket grönt, istället brunt, och grått. Bullrigt, stökigt och massor av bilar och avgaser. Men på marknaden lyser alla färger i försäljarnas parasoller och i ståndens utbud av grönsaker, kläder och allsköns prylar. Och ser man ut över staden på kvällen glittrar den vackert av alla ljus och en varmt röd nedgående sol.
Och så kontrasten. Som i alla fattiga länder är skillnaden stor mellan de som har och de som inte har. Det känns igen från tiden i Kambodja. Strax utanför staden ligger stora vräkiga villor, människor kör enorma stadsjeepar (eller rättare sagt, deras chaufförer kör) och det är full kommers på varuhusen. Det är rätt stötande och vi vänjer oss aldrig.
Men människorna vi möter här är otroligt vänliga och hjälpsamma, och ett leende möts oftast av ett annat. Det är mycket som ska ordnas när man flyttar till ett land, uppehållstillstånd, försäkringar, leta lägenhet och skaffa bankkonton, allt har vi fått hjälp med av snälla människor. Flera av dem är nu våra vänner.
Vi bor mitt i stan. I ett stort vackert gammalt hus där vi rår om de två översta våningarna. Hyresvärden bor på första. Vackra trägolv, balkong och fina gamla möbler. Vi är priviligierade och älskar vår bostad.
Man behöver ha vakt här, vilket vi har, eller rättare sagt hyresvärden. Vi har köpt en moppe som Petra kör till jobbet på. Micke jobbar med våra företags verksamhet hem mot Sverige, men har också fått en del lokala uppdrag och får sköta mycket av det praktiska, eftersom Petra jobbar alla vardagar, ovant för en gammal frilansare.
Det var extra mycket i början eftersom det ska fixas med lönekonton, försäkringar, men också köpas lakan och potatisskalare och allt annat man oooomöjligen kan leva utan, typ färsk vanilj och vackra korgar i flera färger …
I dagarna avslutade Petra sin andra utbildning för journalister från hela landet, men har också hunnit med att dra igång ett team på fem personer som tillsammans med henne ska utveckla nya radioproduktioner som ska sändas i sex av landets 22 regioner.
Vardagen har infunnit sig men trots att tempot är högt är det ju så fantastiskt att varje dag ses hemma och ha kvällen fri, nåja oftast. En lyx vi inte upplevt på år och dar. Då blir det promenader på marknaden, besök på restauranger eller film i soffan hemma. Så ofta vi kan försöker vi resa utanför Antananarivo, ut till det gröna och vackra Madagaskar. Där har vi träffat på lemurer (fantastiskt häftigt!!) och fått se kameleonter (lika häftigt det!). Vi ska berätta mer om det längre fram.
Bakom denna vackra tillvaro lurar ju dock hela tiden den politiska oron som kan utvecklas precis hur som helst. Den ekonomiska krisen är djup och förvärras dagligen. Landet sätter sitt hopp till fria val, sannolikt nästa år, men det är bara första steget på väg mot en demokratisk utveckling, som lär ligga många år fram i tiden. Det är ofta strejker och demonstrationer, och ibland är staden inte säker att vistas i. För någon. Från landsbygden kommer rapporter om undernäring och fördjupad fattigdom.
Tillvaron är för många outhärdlig och de många stormarna och skyfallen förbättrar ju inte precis deras liv.
Så vi är tacksamma över vårt välordnade liv utan hunger och oro. Varje dag.
